Bättre sent än aldrig - sammanfattning om Arcadia kintergarden and babycare
Så, bättre sent än aldrig kommer nu Nichlas och Malins sammanfattning om Arcadia, förskolan där vi spenderat de två första veckorna av våran praktik i Afrika.
Arcadia är en skola som har tre olika klasser, mycket likt klassupssättningen i våra svenska förskolor. Det var tre lärare, en rektor som gick runt och mekade på där hon behövdes, två "mattanter" samt två vaktmästare. På skolan var det ungefär 30-40 barn uppdelade i de tre olika klasserna och alla klasser hade tillgång till ett "eget" klassrum. Än så länge såg det väldigt likt ut som där hemma, men sen spårade de!
Allt skolmaterial skapades av lärarna (även vi hade ett finger med i spelet på en hel massa projekt). Skolböcker, uppgifter, läxor, dekorationer, födelsedagskort, väggplanscher - allt gjordes av lärarna, by hand. Det var rätt häftigt tyckte vi, då vi är van vid att man sätter sig ner och beställer allt sådant. Dom förklarade också att dom skapade allt dels pga. att deras ekonomi inte skulle hålla om dom beställde allt färdiggjord, och dels tyckte dom det var bättre om lärarna ansträngde sig lite och gav varje barn en individuell arbetsplan (i arbetsböcker, läxor, uppgifter etc.) Det tyckte vi var rätt klokt, att lärarna ansträngde sig så mycket i barnens skolgång. Vi frågade dock hur dom fick tiden att räcka till, då dom ska klippa och klistra och måla osv. Då fick vi till svar; "If you don't have time, you make time". Också helt amazing.
Pedagogiken, å andra sidan, var kanske inte de vi är vana med. Verkligen inte. De första dagarna vi var där var det väl inget vi reflekterade över på en gång, men allt eftersom tiden gick så fick vi bevittna ett minst sagt annorlunda förhållningssätt till barnen samt en otroligt annorlunda pedagogik.
Förhållningssättet till barnen var helskruvat, som Nicke skulle ha sagt. Barnen skulle klara sig nästan helt själva på lektionerna och under hela dagen, för den delen. De fick inte prata med oss (varken oss praktikanter eller varandra) och inte heller lärarna, om det inte var något som var väldigt viktigt - dom skulle bara göra sitt jobb, helt enkelt. Detta gällde också de minsta barnen, som var kring två år. De är vi verkligen inte van vid hemma i Sverige, där försöker vi få så mycket kontakt och samspel med barnen som det bara går. Men här kan man säga att det var nästan tvärtom. Inte okey!
Det var häpnandsväckande(?) hur de små barnen kunde följa med på lektionen samt arbeta med deras uppgifter på ett liknande sätt som i Sverige, när man går i 1:an, 2:an. Om barnen började gråta så fick dom höra att dom var en baby om dom grät, och att även om dom grät skulle dom fortfarande göra klart uppgiften de hade fått. Inte okey!
På skolan fanns det fyra autistiska barn, några med större svårigheter än andra, men dessa barn vart inte särbehandlade eller fick speciell undervisning, utan de bemöttes och behandlades på samma sätt som de andra barnen, om inte strängare. Det var något som vi uppfattade som helt sinnessjuikt - hemma i Sverige är vi mån om att varje barns individuella behov tillfredsställs, vilket betyder att om barnen hade gått på en skola i Sverige hade de fått specialundervisning, anpassade uppgifter samt en annorlunda behandling (pga. deras autism). Men detta var ingenting man jobbade med här utan de menade på att ingen skulle särbehandlas, att alla skulle ha samma förutsättningar.
De syntes att många gånger förstod de autistiska barnen inte förstod vad deras uppgift var med de la inte lärarna stor vikt vid, att t.ex. förklara mer ingående, utan fortsatte undervisningen som det var tänkt. Under de två veckorna vi var där så såg vi inte ett barn som t.ex. satt i någon lärares knä eller fick tröst. Mycket konstigt.
Pedagogiken skiljde sig också markant från Sverige. Alla barn hade sina egna arbetsböcker, som hade gjorts av deras lärare. Oberoende av ålder så fick åldern så fick barnen röda bockar eller stjärnor beroende på om de gjort rätt, respektive fel. Och om man var extra duktig kunde man få en stjärna ritad på sin hand för att visa för alla att man hade gjort bra ifrån sig. Ifall de inte klarade uppgiften som läraren hade gett dom så vart det antingen att ställa sig i "The Naughty Corner" eller bli utskällda framför hela klassen. Det var något som vi reagerade på starkt. Back home, om barnen inte lyckas, berättar man det för dom, och berättar hur dom istället ska lösa uppgiften, utan att lägga allt för stor vikt vid själva misslyckandet. Här var det andra bullar. Många av barnen började gråta när läraren stormade ut på dom och bad om ursäkt för sitt misslyckande, men de som barnen fick som svar var att dom inte skulle vara någon baby och gråta, utan göra de som läraren ville, annars ville dom antingen inte ha kvar dom i klassen, eller ibland så var hotet att läraren skulle kasta ut böckerna genom fönstret eller tom. att bli hemskickade.
På väggarna satt de också teckningar som barnen hade gjort, och på dom var det ritat med en röd penna, antingen en stjärna om barnen hade gjort "rätt" eller en bock om barnen hade målat utanför linjerna. Barnens namn fanns också på teckningarna , så alla kunde se vilka som gjort rätt och fel.
Något som jag (Nichlas) också reagerade ordentligt på, var att barnen faktiskt ropade på Teacher Nichloas, då dom själva tyckte att dom hade gjort fel. Det kunde vara en bokstav som inte var tillräckligt snygg, enligt deras mått. Eller att dom målat utanför linjerna på en teckning. Det var helt sinnes. Hemma i Sverige vet vi ju hur barnens teckningar ser ut ibland - bara ett enda virrvarr av färger, men det är ändå bra gjort eftersom barnen har försökt. Här var man tvungen att måla rätt. Skrivningen var likadan. Dom hade kanske gjort en för kort "fot" på lilla A - vilket inte var acceptabelt. Då ropade dom på mig, så fick jag komma och sudda. Hade ett barn, i förskolan, där hemma lyckats med samma arbete som dessa barn hade lärarna, föräldrarna och barnet själv vart överlyckliga. Men här syntes det inte. Tråkigt nog.
Aga. Aga är något som i Afrika är tillåtet vilket vi fick uppleva ganska snart. Ännu en sak som är väldigt främmande för oss, då aga har varit förbjudet i Sverige i X antal år. Lärarna delade ut smällar på fingarna, med händer, böcker eller en pinne i oklart material, smällar i huvudet och smällar på benen flitigt. Detta var något som barnen gjorde sig förtjänta av då barnen t.ex. skrivit fel i sin bok eller suttit på fel sätt i samlingen. INTE OKEY. Agan kunde även delas ut framför resten av barnen, för att sätta ett exempel för hur de kunde gå om man var en "bad boy/girl". Om dom under dessa situationer började gråta så fick de veta att dom var en baby och att deras föräldrar inte var stolta över dom. Helhemskt. Det värsta som rör detta ämne uppstod på vår sista dag. Då var det en pojke som satt och sög på sin tumme, och det var något som lärarna inte tyckte om. Då kom en av lärarna med en hammare och sa till barnet att hon skulle slå upp tummen och se vad dom fanns där innuti eftersom han "åt" på den konstant, tyckte läraren. Hon tog då hans lilla hand, la den på en stenplatta och slog. (Observera att hon inte drämmde bort fingret, bara i "pedagogiskt" syfte, tyckte hon). Pojken började då, självklart, gråta men fick varken tröst eller uppmärksamhet, och läraren gick därifrån. Helt sjukt.
Lite allmänna uppfattningar. Stämmningen på Arcadia tyckte vi många gånger var väldigt tryckt och det kändes som att eleverna var på helspänn stora delar av dagen, vilket är något som vi ( och kanske ni, med ovanstående fakta) kan förstå. Det var nästan så att vi också var på vår vakt. Dock ska det sägas att lärarna aldrig uppträdde otrevligt mot oss, hur än dom bettedde sig mot barnen. Rundat mellan bestraffningar och de till synes omättliga kraven hos lärarna, verkade ändå eleverna trivas rätt bra. Dom tjoade och stojjade på rätt bra under rasterna och trivdes i varandras sällskap. Dom tog hand om varandra väldigt bra, och det kan ju vara en följdeffekt av att lärarna inte gjorde det så bra. Vi fick ta del av två stycken födelsedagskalas, vilket var otroligt trevligt. Iallafall för oss lärare, då kalaset var uppstyrt under väldigt strikta former. Barnen skulle sitta ner och äta de dom vart tilldelade och inte föra nått oväsen. Sista fredagen hade dom också en "Sports day" då alla föräldrar var inbjudna att komma och titta på. Dagen gick ut på att barnen "tävlade" mot varandra i olika stafetter med föräldrarna som publik. Detta finns för övrigt väldigt bra dokumenterat (Tack till Malins 400 bilder).
Vi lämnade Arcadia med blanade känslor och många nya intryck och upplevelser. Nu väntar Amikus och det kommer bli en upplevelse. En upplevelse till, som vi mer eller mindre ser fram emot. Vi har hört att Arcadia och Amikus inte jobbar riktigt på samma sätt så det blir spännande efter dom kommande två veckorna att kunna jämföra och se skillnader/likheter mellan de olika skolorna.
Over and Out.
// Teacher Marylin och Teacher Nichloas
Arcadia är en skola som har tre olika klasser, mycket likt klassupssättningen i våra svenska förskolor. Det var tre lärare, en rektor som gick runt och mekade på där hon behövdes, två "mattanter" samt två vaktmästare. På skolan var det ungefär 30-40 barn uppdelade i de tre olika klasserna och alla klasser hade tillgång till ett "eget" klassrum. Än så länge såg det väldigt likt ut som där hemma, men sen spårade de!
Allt skolmaterial skapades av lärarna (även vi hade ett finger med i spelet på en hel massa projekt). Skolböcker, uppgifter, läxor, dekorationer, födelsedagskort, väggplanscher - allt gjordes av lärarna, by hand. Det var rätt häftigt tyckte vi, då vi är van vid att man sätter sig ner och beställer allt sådant. Dom förklarade också att dom skapade allt dels pga. att deras ekonomi inte skulle hålla om dom beställde allt färdiggjord, och dels tyckte dom det var bättre om lärarna ansträngde sig lite och gav varje barn en individuell arbetsplan (i arbetsböcker, läxor, uppgifter etc.) Det tyckte vi var rätt klokt, att lärarna ansträngde sig så mycket i barnens skolgång. Vi frågade dock hur dom fick tiden att räcka till, då dom ska klippa och klistra och måla osv. Då fick vi till svar; "If you don't have time, you make time". Också helt amazing.
Pedagogiken, å andra sidan, var kanske inte de vi är vana med. Verkligen inte. De första dagarna vi var där var det väl inget vi reflekterade över på en gång, men allt eftersom tiden gick så fick vi bevittna ett minst sagt annorlunda förhållningssätt till barnen samt en otroligt annorlunda pedagogik.
Förhållningssättet till barnen var helskruvat, som Nicke skulle ha sagt. Barnen skulle klara sig nästan helt själva på lektionerna och under hela dagen, för den delen. De fick inte prata med oss (varken oss praktikanter eller varandra) och inte heller lärarna, om det inte var något som var väldigt viktigt - dom skulle bara göra sitt jobb, helt enkelt. Detta gällde också de minsta barnen, som var kring två år. De är vi verkligen inte van vid hemma i Sverige, där försöker vi få så mycket kontakt och samspel med barnen som det bara går. Men här kan man säga att det var nästan tvärtom. Inte okey!
Det var häpnandsväckande(?) hur de små barnen kunde följa med på lektionen samt arbeta med deras uppgifter på ett liknande sätt som i Sverige, när man går i 1:an, 2:an. Om barnen började gråta så fick dom höra att dom var en baby om dom grät, och att även om dom grät skulle dom fortfarande göra klart uppgiften de hade fått. Inte okey!
På skolan fanns det fyra autistiska barn, några med större svårigheter än andra, men dessa barn vart inte särbehandlade eller fick speciell undervisning, utan de bemöttes och behandlades på samma sätt som de andra barnen, om inte strängare. Det var något som vi uppfattade som helt sinnessjuikt - hemma i Sverige är vi mån om att varje barns individuella behov tillfredsställs, vilket betyder att om barnen hade gått på en skola i Sverige hade de fått specialundervisning, anpassade uppgifter samt en annorlunda behandling (pga. deras autism). Men detta var ingenting man jobbade med här utan de menade på att ingen skulle särbehandlas, att alla skulle ha samma förutsättningar.
De syntes att många gånger förstod de autistiska barnen inte förstod vad deras uppgift var med de la inte lärarna stor vikt vid, att t.ex. förklara mer ingående, utan fortsatte undervisningen som det var tänkt. Under de två veckorna vi var där så såg vi inte ett barn som t.ex. satt i någon lärares knä eller fick tröst. Mycket konstigt.
Pedagogiken skiljde sig också markant från Sverige. Alla barn hade sina egna arbetsböcker, som hade gjorts av deras lärare. Oberoende av ålder så fick åldern så fick barnen röda bockar eller stjärnor beroende på om de gjort rätt, respektive fel. Och om man var extra duktig kunde man få en stjärna ritad på sin hand för att visa för alla att man hade gjort bra ifrån sig. Ifall de inte klarade uppgiften som läraren hade gett dom så vart det antingen att ställa sig i "The Naughty Corner" eller bli utskällda framför hela klassen. Det var något som vi reagerade på starkt. Back home, om barnen inte lyckas, berättar man det för dom, och berättar hur dom istället ska lösa uppgiften, utan att lägga allt för stor vikt vid själva misslyckandet. Här var det andra bullar. Många av barnen började gråta när läraren stormade ut på dom och bad om ursäkt för sitt misslyckande, men de som barnen fick som svar var att dom inte skulle vara någon baby och gråta, utan göra de som läraren ville, annars ville dom antingen inte ha kvar dom i klassen, eller ibland så var hotet att läraren skulle kasta ut böckerna genom fönstret eller tom. att bli hemskickade.
På väggarna satt de också teckningar som barnen hade gjort, och på dom var det ritat med en röd penna, antingen en stjärna om barnen hade gjort "rätt" eller en bock om barnen hade målat utanför linjerna. Barnens namn fanns också på teckningarna , så alla kunde se vilka som gjort rätt och fel.
Något som jag (Nichlas) också reagerade ordentligt på, var att barnen faktiskt ropade på Teacher Nichloas, då dom själva tyckte att dom hade gjort fel. Det kunde vara en bokstav som inte var tillräckligt snygg, enligt deras mått. Eller att dom målat utanför linjerna på en teckning. Det var helt sinnes. Hemma i Sverige vet vi ju hur barnens teckningar ser ut ibland - bara ett enda virrvarr av färger, men det är ändå bra gjort eftersom barnen har försökt. Här var man tvungen att måla rätt. Skrivningen var likadan. Dom hade kanske gjort en för kort "fot" på lilla A - vilket inte var acceptabelt. Då ropade dom på mig, så fick jag komma och sudda. Hade ett barn, i förskolan, där hemma lyckats med samma arbete som dessa barn hade lärarna, föräldrarna och barnet själv vart överlyckliga. Men här syntes det inte. Tråkigt nog.
Aga. Aga är något som i Afrika är tillåtet vilket vi fick uppleva ganska snart. Ännu en sak som är väldigt främmande för oss, då aga har varit förbjudet i Sverige i X antal år. Lärarna delade ut smällar på fingarna, med händer, böcker eller en pinne i oklart material, smällar i huvudet och smällar på benen flitigt. Detta var något som barnen gjorde sig förtjänta av då barnen t.ex. skrivit fel i sin bok eller suttit på fel sätt i samlingen. INTE OKEY. Agan kunde även delas ut framför resten av barnen, för att sätta ett exempel för hur de kunde gå om man var en "bad boy/girl". Om dom under dessa situationer började gråta så fick de veta att dom var en baby och att deras föräldrar inte var stolta över dom. Helhemskt. Det värsta som rör detta ämne uppstod på vår sista dag. Då var det en pojke som satt och sög på sin tumme, och det var något som lärarna inte tyckte om. Då kom en av lärarna med en hammare och sa till barnet att hon skulle slå upp tummen och se vad dom fanns där innuti eftersom han "åt" på den konstant, tyckte läraren. Hon tog då hans lilla hand, la den på en stenplatta och slog. (Observera att hon inte drämmde bort fingret, bara i "pedagogiskt" syfte, tyckte hon). Pojken började då, självklart, gråta men fick varken tröst eller uppmärksamhet, och läraren gick därifrån. Helt sjukt.
Lite allmänna uppfattningar. Stämmningen på Arcadia tyckte vi många gånger var väldigt tryckt och det kändes som att eleverna var på helspänn stora delar av dagen, vilket är något som vi ( och kanske ni, med ovanstående fakta) kan förstå. Det var nästan så att vi också var på vår vakt. Dock ska det sägas att lärarna aldrig uppträdde otrevligt mot oss, hur än dom bettedde sig mot barnen. Rundat mellan bestraffningar och de till synes omättliga kraven hos lärarna, verkade ändå eleverna trivas rätt bra. Dom tjoade och stojjade på rätt bra under rasterna och trivdes i varandras sällskap. Dom tog hand om varandra väldigt bra, och det kan ju vara en följdeffekt av att lärarna inte gjorde det så bra. Vi fick ta del av två stycken födelsedagskalas, vilket var otroligt trevligt. Iallafall för oss lärare, då kalaset var uppstyrt under väldigt strikta former. Barnen skulle sitta ner och äta de dom vart tilldelade och inte föra nått oväsen. Sista fredagen hade dom också en "Sports day" då alla föräldrar var inbjudna att komma och titta på. Dagen gick ut på att barnen "tävlade" mot varandra i olika stafetter med föräldrarna som publik. Detta finns för övrigt väldigt bra dokumenterat (Tack till Malins 400 bilder).
Vi lämnade Arcadia med blanade känslor och många nya intryck och upplevelser. Nu väntar Amikus och det kommer bli en upplevelse. En upplevelse till, som vi mer eller mindre ser fram emot. Vi har hört att Arcadia och Amikus inte jobbar riktigt på samma sätt så det blir spännande efter dom kommande två veckorna att kunna jämföra och se skillnader/likheter mellan de olika skolorna.
Over and Out.
// Teacher Marylin och Teacher Nichloas
Kommentarer
Trackback
