Arcadia kindergarden
Woho, vi är i Svergie!
Nu sitter vi på Bromma flygplats och håller på att ringa runt till våra nära och kära.
Flygresan hem har gått jätte bra, landningen från Nairobi till Amsterdam var verkligen helt otroligt. Vi kände inte ens att vi landade!
Nu hade vi (Emelie, Johanna och Sonny) tänkt att göra en liten uppdatering om våra två veckor på Arcadia.
Arcadia är en väldigt mysig liten skola, väggarna är täckta med målningar och bilder, det är en varm lokal. Barnen är mellan 1,5-6 år gammal, och det går ca 35 barn där.
Vi har trivts väldigt bra där. Vi kom barnen mycket närmare än vad vi gjorde på Amicus, detta kan helt klart bero på att skolan är mycket mindre. Personlen som jobbar där är teacher Leanne, teacher Scolla, Teacher Nancy, Kokerska Rose och Rektor Gahshoki. Dom har tagit hand om oss väldigt bra och låtit oss ta bra ansvar under arbetstimmarna som vi gjort. Dom har varit väldigt trevliga och berättat för oss hur dom jobbar, samtidigt som dom har intresserat sig för hur man jobbar i Sverige. För det är verkligen enorma skillnader, bara det hur man tilltalar barnen, Vi har märkt av att man ofta använder en negativ ton mot barnen och att det är lätt att man anklagar dem för saker. Vilket vi tycker är otroligt jobbigt att stå och bevittna. Vi har verkligen gjort vårat bästa för att visa barnen kärlek och värme. Och dom har visat oss en enorm respons. Det känns bra!
Under vår tid på Arcadia så har vi varit och badat på Svenska Skolan två gånger och vi har även haft lektioner där lärarna undervisar om Gud. Kenya är till största del ett kristet land, och eftersom att både Arcadia och Amicus är kristna skolor så har mycket snack varit kring Gud och hans påverkan på oss människor. Det har ibland känts som att lärarna bestämmer för barnen vad de ska tycka och tänka.
Som Nichas nämnt tidigare så har vi fått veta att det inte är tillåtet att aga barnen. Dock fick vi ingen chans att fråga lärarna varför dom ändå bestraffade barnen, för det hade varit väldigt intressant att höra vad dom hade för svar på det. Vi har dock inte känt av den "riktiga" agningen. Dom har snärtat barnen med pennor på fingrarna, och smiskat dem på rumpan. Som tur var behövde vi inte se det värsta, sådana hårda bestraffningar som Nichlas och Malin fick se.
Som sagt, nu är vi hemma, och månaden i Afrika har gått otroligt snabbt, Vi har varit med om så mycket och försökt tagit vara på tiden så gott vi kunnat. Det här är något vi kommer att bära med oss för alltid.
E.J.S
Nu sitter vi på Bromma flygplats och håller på att ringa runt till våra nära och kära.
Flygresan hem har gått jätte bra, landningen från Nairobi till Amsterdam var verkligen helt otroligt. Vi kände inte ens att vi landade!
Nu hade vi (Emelie, Johanna och Sonny) tänkt att göra en liten uppdatering om våra två veckor på Arcadia.
Arcadia är en väldigt mysig liten skola, väggarna är täckta med målningar och bilder, det är en varm lokal. Barnen är mellan 1,5-6 år gammal, och det går ca 35 barn där.
Vi har trivts väldigt bra där. Vi kom barnen mycket närmare än vad vi gjorde på Amicus, detta kan helt klart bero på att skolan är mycket mindre. Personlen som jobbar där är teacher Leanne, teacher Scolla, Teacher Nancy, Kokerska Rose och Rektor Gahshoki. Dom har tagit hand om oss väldigt bra och låtit oss ta bra ansvar under arbetstimmarna som vi gjort. Dom har varit väldigt trevliga och berättat för oss hur dom jobbar, samtidigt som dom har intresserat sig för hur man jobbar i Sverige. För det är verkligen enorma skillnader, bara det hur man tilltalar barnen, Vi har märkt av att man ofta använder en negativ ton mot barnen och att det är lätt att man anklagar dem för saker. Vilket vi tycker är otroligt jobbigt att stå och bevittna. Vi har verkligen gjort vårat bästa för att visa barnen kärlek och värme. Och dom har visat oss en enorm respons. Det känns bra!
Under vår tid på Arcadia så har vi varit och badat på Svenska Skolan två gånger och vi har även haft lektioner där lärarna undervisar om Gud. Kenya är till största del ett kristet land, och eftersom att både Arcadia och Amicus är kristna skolor så har mycket snack varit kring Gud och hans påverkan på oss människor. Det har ibland känts som att lärarna bestämmer för barnen vad de ska tycka och tänka.
Som Nichas nämnt tidigare så har vi fått veta att det inte är tillåtet att aga barnen. Dock fick vi ingen chans att fråga lärarna varför dom ändå bestraffade barnen, för det hade varit väldigt intressant att höra vad dom hade för svar på det. Vi har dock inte känt av den "riktiga" agningen. Dom har snärtat barnen med pennor på fingrarna, och smiskat dem på rumpan. Som tur var behövde vi inte se det värsta, sådana hårda bestraffningar som Nichlas och Malin fick se.
Som sagt, nu är vi hemma, och månaden i Afrika har gått otroligt snabbt, Vi har varit med om så mycket och försökt tagit vara på tiden så gott vi kunnat. Det här är något vi kommer att bära med oss för alltid.
E.J.S
Sammanfattning om Amicus School and Kindergarten (Så stavas det för övrigt)
The Lord is my shepherd. I shall not want.
Goddagens, eller godmorgon på er där hemma!
Så var det dags. 4 veckor har gått och den sista dagen äro kommen. Packningen har börjat på flera håll och hemlängtan har vart stor. Emelie, Sonny och Johanna är iväg på Arcadia och jag(Nichlas) och Malin sitter här hemma i soffan och väntar på att Amicus ska komma hit och bada. Jag ska alltså bada med dom. Det blir en pärs och 3dje gången jag badar på 4 veckor i Afrika. De ni!
Här kommer iallafall vår sammanfattning om Amicus School and Kindergarten:
Vi kan börja med att upplysa er om att Amicus och Arcadia är två helt skilda världar känns det som. Amicus är en väldigt fin skola så sett, men nya och fräscha lokaler och lekplatser. Skolan var för övrigt grundarens görra hem, som hon valde att bygga om till skola och bygga sig ett nyss hus strax bredvid.
Förhållningssättet till barnen var mer kärleksfullt men barnen hade friare tyglar - disciplinen var inte alls så hård som vi var vana med på Arcadia. Det ledde till att ljudnivån många gånger var oumbärligt hög och man kände sig rätt slut i huvudet då man kom hem efter en dag på Amicus. Men det jämnade ut sig då vi såg hur pass bra barnen trivdes med lärarna och hur dom behandlade barnen. Det var verkligen kul att se!
Lärarna på skolan var otroligt trevliga och bra med barnen, dock måste det sägas att dom inte var lika inställd på sin praktikhandledar roll som dom på Arcadia var. Här observerade vi nästan bara, satt med och sjöng och så. Vi vart inte tilldelade lika mycket ansvar som tidigare, vilket var lite tråkigt. Det kan dock grunda sig i att vi inte tog så mycket initiativ, men det är samtidigt svårt i en ny skolform, en ny skola och ett nytt land, så vi tycker dom borde ha varit lite mera tillmötesgående vår "praktikant" roll.
Jag och Malin är väldigt nöjda över våran insats på Amicus och i Afrika i övrigt. Vi tycker att det här är en resa som fler borde få möjlighet att göra då den har ändrat vårt synsätt på många saker och verkligen öppnat ögonen känns det som.
Nu ska jag ner och ta på mig badbyxorna och förmodligen frysa bort då det verkligen är kallt här, enligt Afrikanska standarder och Malin ska väl... titta på medans ja fryser bort. Bussiga klubben.
See you in the snow in two days!
// Nichlas och Mallan
Acorn Special School Day 2
Hej!
Idag var det Emelie, Johanna och Sonnys tur att besöka speciall skolan som Malin och Nichlas var på förra veckan.
Som vi märkte då så tog Malin dagen väldigt hårt, och vi förväntade oss det värsta. Samtidigt så såg vi fram emot att se hur det går till på en sådan skola.
Rektorn från Arcadia tog med oss till Acorn Special School, och där möttes vi av människor i blandande åldrar. Vi blev välkomnade av en sekreterare som visade oss till vilka klasser vi skulle gå. Emelie och Sonny gick in i varsin skolklass, medan Johanna gick in i ett rum där dem har terapi för att barnen ska lära sig att gå, sitta, stå och överhuvudtaget kontrollera sin kropp. Morgonpasset flöt på bra, och alla var nöjda. I skolklasserna räknade dom matte, sjöng sånger och gick igenom skolmaterial. Vissa barn är mer utvecklade än andra. Men det vi märkte på en gång var att personalen på skolan är enormt proffsiga och tar hand om barnen på ett jättebra sätt.
Under rasten gick vi tillsammans med en liten pojke och matade en kanin som dem hade på skolgården. Han ville hålla handen, och kunde prata med oss lite grann. Nog för att det var små ord och så, men han var duktig.
Efter breaket gick vi tillsammans in i terapirummet. Vi satte oss med varsin arbetare.
Dem berättade för oss om hur dem jobbar för att hjälpa barnen, hur de kan ha hamnat i den situation dom hamnat i, hur dem tränar upp barnens muskler för att det sedan kommer att bidra till att barnen lär sig stå, sitta och kontollera sin kropp. Det var otroligt intressant, och dem som jobbade där är enormt trevliga och intresserade sig mycket för hur man jobbar i Sverige, eller hur det fungerar i Sverige.
Vi blev helt klart positvit överraskade över skolan som vi besökte idag, och är enormt tacksamma att vi fick chansen att se hur det fungerar. Nichlas skrev om att han ville besöka en specialskola i Sverige, det vi absolut vi också, men Emelie och Johanna kom även fram till att vi vill besöka ett ställe där dem jobbar som i terapirummet. Där man övar upp barnen muskler, sinnen osv. Det vore väldigt intressant!
Nu lämnar vi Afrika om 2 dagar. Tiden här har varit otroligt händelserik och har verkligen gett oss erfarenheter för livet. Tack, ni som gjorde det möjligt för oss! :)
/E.J.S
Idag var det Emelie, Johanna och Sonnys tur att besöka speciall skolan som Malin och Nichlas var på förra veckan.
Som vi märkte då så tog Malin dagen väldigt hårt, och vi förväntade oss det värsta. Samtidigt så såg vi fram emot att se hur det går till på en sådan skola.
Rektorn från Arcadia tog med oss till Acorn Special School, och där möttes vi av människor i blandande åldrar. Vi blev välkomnade av en sekreterare som visade oss till vilka klasser vi skulle gå. Emelie och Sonny gick in i varsin skolklass, medan Johanna gick in i ett rum där dem har terapi för att barnen ska lära sig att gå, sitta, stå och överhuvudtaget kontrollera sin kropp. Morgonpasset flöt på bra, och alla var nöjda. I skolklasserna räknade dom matte, sjöng sånger och gick igenom skolmaterial. Vissa barn är mer utvecklade än andra. Men det vi märkte på en gång var att personalen på skolan är enormt proffsiga och tar hand om barnen på ett jättebra sätt.
Under rasten gick vi tillsammans med en liten pojke och matade en kanin som dem hade på skolgården. Han ville hålla handen, och kunde prata med oss lite grann. Nog för att det var små ord och så, men han var duktig.
Efter breaket gick vi tillsammans in i terapirummet. Vi satte oss med varsin arbetare.
Dem berättade för oss om hur dem jobbar för att hjälpa barnen, hur de kan ha hamnat i den situation dom hamnat i, hur dem tränar upp barnens muskler för att det sedan kommer att bidra till att barnen lär sig stå, sitta och kontollera sin kropp. Det var otroligt intressant, och dem som jobbade där är enormt trevliga och intresserade sig mycket för hur man jobbar i Sverige, eller hur det fungerar i Sverige.
Vi blev helt klart positvit överraskade över skolan som vi besökte idag, och är enormt tacksamma att vi fick chansen att se hur det fungerar. Nichlas skrev om att han ville besöka en specialskola i Sverige, det vi absolut vi också, men Emelie och Johanna kom även fram till att vi vill besöka ett ställe där dem jobbar som i terapirummet. Där man övar upp barnen muskler, sinnen osv. Det vore väldigt intressant!
Nu lämnar vi Afrika om 2 dagar. Tiden här har varit otroligt händelserik och har verkligen gett oss erfarenheter för livet. Tack, ni som gjorde det möjligt för oss! :)
/E.J.S
En liten rättelse i bloggen.
Vi har visst gjort en liten miss!
Aga är förbjuden i Kenya. Så... Vad fan håller dom på med?
// Nicke
Aga är förbjuden i Kenya. Så... Vad fan håller dom på med?
// Nicke
Besök på gymnasieskola
Hallå
Idag har i varit på besök på en gymnasieskola. Det var väldigt intressant! Jag hade föreställt mig en ganska rik skola med massa elever och klassrum, men så var det inte. Vi kom till en gård omgiven av plåtskjul, som alltså var skolbyggnaden. Där fanns elever som var mellan 16-20 år gamla, de var uppdelade flickor för sig och pojkar för sig. Vi fick gå in i olika klassrum och vara med på deras lektioner. Jag och Nichlas fick vara med på Geografi, Matematik och Religion. Religionen var jätte intressant, de prata om sex före äktenskapet, graviditet, abort m.m. "Abortion is a crime and a sin" skrev de bland annat i sina böcker.
De gick i skolan mellan 7-6, väääldigt lång tid tycker jag. Jag träffade en elev som kom från Kibera, hon berättade massa om skolan för mig. T.ex. att de kunde bli bestraffade ifall de inte följde skolans regler. Bestraffningen kunde bland annat vara att städa toaletterna, bli slagen m.m. Lärarna var underbara! Inga stränga otrevliga lärare som vi hittills fått möta här i Kenya utan de var väldigt trevliga, de skämtade och skratta med eleverna! Det var en väldigt härlig stämmning i klassrummen och lektionerna gick snabbt!
Eleverna var väldigt glada att vi var där på besök, de tyckte vi skulle stanna resten av året, men vi känner att de ska bli väldigt skönt att få åka hem på fredag!
Igår fick vi följa men svenska skolan på utflykt till Ngong Hills. Det skulle vara en lättsam vandring på några kullar, 1 mil på 3-4 timmar. Vi fick inte riktigt ihop det där med 1 mil och 3-4 timmar. Det tar ju ungefär 1 timme att gå 1 mil?? Vi förstod ganska snabbt vad de menade. Det var super brant och super varmt. Stora kullar som vi gick upp och ner för. Men det var en väldigt fin utsikt där uppe. Men jag tror alla har träningsvärk idag, jag har i alla fall det! Men det är bra att träna lite efter all java house fikande!
Nu ska jag göra mig klar för vi ska nämligen på bio!
Pusshej
Idag har i varit på besök på en gymnasieskola. Det var väldigt intressant! Jag hade föreställt mig en ganska rik skola med massa elever och klassrum, men så var det inte. Vi kom till en gård omgiven av plåtskjul, som alltså var skolbyggnaden. Där fanns elever som var mellan 16-20 år gamla, de var uppdelade flickor för sig och pojkar för sig. Vi fick gå in i olika klassrum och vara med på deras lektioner. Jag och Nichlas fick vara med på Geografi, Matematik och Religion. Religionen var jätte intressant, de prata om sex före äktenskapet, graviditet, abort m.m. "Abortion is a crime and a sin" skrev de bland annat i sina böcker.
De gick i skolan mellan 7-6, väääldigt lång tid tycker jag. Jag träffade en elev som kom från Kibera, hon berättade massa om skolan för mig. T.ex. att de kunde bli bestraffade ifall de inte följde skolans regler. Bestraffningen kunde bland annat vara att städa toaletterna, bli slagen m.m. Lärarna var underbara! Inga stränga otrevliga lärare som vi hittills fått möta här i Kenya utan de var väldigt trevliga, de skämtade och skratta med eleverna! Det var en väldigt härlig stämmning i klassrummen och lektionerna gick snabbt!
Eleverna var väldigt glada att vi var där på besök, de tyckte vi skulle stanna resten av året, men vi känner att de ska bli väldigt skönt att få åka hem på fredag!
Igår fick vi följa men svenska skolan på utflykt till Ngong Hills. Det skulle vara en lättsam vandring på några kullar, 1 mil på 3-4 timmar. Vi fick inte riktigt ihop det där med 1 mil och 3-4 timmar. Det tar ju ungefär 1 timme att gå 1 mil?? Vi förstod ganska snabbt vad de menade. Det var super brant och super varmt. Stora kullar som vi gick upp och ner för. Men det var en väldigt fin utsikt där uppe. Men jag tror alla har träningsvärk idag, jag har i alla fall det! Men det är bra att träna lite efter all java house fikande!
Nu ska jag göra mig klar för vi ska nämligen på bio!
Pusshej
Johanna
Acorn Special School
An Acorn grows into an Oak!
Granath här. Idag var jag och Malin och besökte Acorn Special School. Det var en pärs, tyckte Malin. Jag fann det inte lika jobbigt.
Det var hur som helst en jättefin skola med modern pedagogik och terapier samt jättefina lokaler. Dom höll tillochmed på att renovera på övervåningen så dom skulle få tillgång till ytterligare några klasser, vilket var shysst. Skolan var för barn med olika speciella behov så som ADHD, Hyperaktivitet, Autism etc. Klasserna var anpassade efter elevernas tillstånd och de innehöll många lärare per elever. Klasserna var heller inte så stora, det för att man skulle lättare kunna ge eleverna den tid och uppmärksammhet. Eva (afrikanskt efternamn), rektorn på skolan, verkade vara en helt fantastisk kvinna och var verkligen skitduktig på det hon gjorde, dvs. olika sorters terapi med barn. Lite kul var det också att dom tillämpade metoder och terapier vi faktiskt läst om i skolan. Och jag som trodde vi aldrig skulle stöta på dom igen, tji fick jag! Och på tal om det, så gick vi förbi en Montessori skola på vägen hem. Ännu nått vi läst om i skolan! Antar att det vi läser om inte är helt grekiska. Kul!
Malin då, som sagt, tyckte det var rätt jobbigt att se alla människor ha det så svårt, för att uttrycka det milt. Och nu såhär i efterhand förstår jag henne. Inte det att jag inte tyckte det var jobbigt, jag var bara mer imponerad över skolan och hur dom jobbade. Det var inte som jag förväntade mig. Glatt överraskad.
Jennifer & Lotta, finns det någon möjlighet att man skulle kunna fara på nått typ studiebesök på en specialskola här hemma? Om det är någon mer än jag som är taggad? För att se hur dom jobbar och har det och så (Yes, MVG till mig)
Annars funkar allt bra. Alla är bruna utom jag, jag är typ röd. Som det ska va säg!
Ha det bra där hemma, om en vecka (imorrn) syns vi!
// Nicke
Another day in Kibera
Tjosan
Idag var vi på återbsök i Kibera! Francis skulle hämta oss på internatet halv 11 han kom tio över! Vi börjar bli vana nu att ingen i Kenya kommer i tid. Vi tog Matatu (minibuss) till Kibera vilket är lika roligt varje gång! Vi gick till skolan där vi senast fick prata med rektorn. När vi klev in genom dörren så möttes vi av massa glada barn som ropa "How are you?". Alla villa skaka hand men vi kunde inte prata med dem i och med att de inte förstår engelska. Vi fick följa med on till rektorns rum där vi delade ut våra gåvor. Han berätta om hur mycket det betydde för skolan och vi fick hans välsingnelse. Vi tog med oss block och pennor som vi fick dela ut till barnen på en gång. Resterande saker skulle portioneras ut när det behövdes. Barnen väldigt glada och tackade oss med en klappramsa. Det kändes väldigt bra att få göra våran hjälpinsats och vi hoppas att vi hinner återvända innan vi far hem. 
Vi tillsammans med barn och lärare på skolan =)
Vi tog en promenad till kvinnogruppen och shoppade lite saker! Varje liten sak man köper uppskattas även om det bara kostar 5 kronor. Efter vi varit där gick vi tillbaka till skolan för att få se när de ifick lunch. Men när vi kom hade barnen rast så då fick vi leka och busa med dem en stund. De var väldigt glada och spralliga. Johanna och Malin gjorde även en uppvisning i hopprep, himla kul tyckte även vi. Sen fick barnen lunch, ris och bönor, som de åt med händerna! Medan barnen åt blev vi bjudna på fika inne hos rektorn. Läsk och kex blev det, inte helt fel efter en dag i solen!
Vi hoppas kunna hinna tillbaka till kibera för att säga hejdå innan vi lämnar landet, men det är mycket som ska hinnas på kort tid så vi får se hur det blir!
Pusshej
Kibera omgång två!
Helleu, mallan vid tangenterna!
Idag ska gänget återigen till Kibera, detta kommer att bli en pärs som vanligt men det är ju som sagt inte så konstigt. Människorna där lever ju på ett sätt som vi andra inte kan tänka oss. Efter att vi varit där förra gången och lyssnat på Francis och hans kollega om ett projekt de hade startat kring en skola så bestämde vi oss för att vi ville hjälpa till. Det var fantastiskt att få höra och ta del av deras engagemang kring barnens bästa och se en del av deras kamp att få fram mat och skolmaterial. Hursom, vi bestämde då att vi ville få en chans att göra något betydande för dessa barn så vi slog våra kloka huvuden ihop och kom fram till detta.
Alla skulle lägga 1000ksh var vilket är typ 100kr, sen gick vi till Nakkumatt och skulle inhandla lite skolmateria. Detta var vad vi fick för pengarna.
1. Block i massor, 40st linjerade, 20st rutiga, 20st blanka.
2. Två stycken stora lådor med tavelkritor, en med bara vita och en med färgade.
3. Sex stycken tennisbollar.
4. Fyra stycken hopprep
5. Två stycken forbollar
6. Tio stycken sudd
7. Fyra stycken lådor med crayolkritor
8. Fyra paket med färgpennor
9. Tre pennvässare
10. Fem stycken linjaler
11. Fyrtioen blyertspennor
12. En stor världskarteplansch
13. En stor plansch med additiontabellen och alfabetet på
Det var det vi små umebor kunde skrapa ihop i Kenya för ungefär 500kronor. Det var vi själva himla nöjda med faktikst! Så om ungeär en timme blir vi hämtade här av vår vän Francis som själv bor i Kibera och han ska då ta oss till den skola som han driver projektet på och så ska vi få dela ut våra grejer. Det kommer bli king.
Vi återkommer senare om hur det gick. Lycka till till oss!! Hoppas att jag får se att några av barnen har på sig min gamla kläder det hade varit kul. Jag lämnade ju typ 100tröjor till Francis förra gången vi var i Kibera och då skulle han ge dem til barnen där sa han. Det blir spännande.
Idag ska gänget återigen till Kibera, detta kommer att bli en pärs som vanligt men det är ju som sagt inte så konstigt. Människorna där lever ju på ett sätt som vi andra inte kan tänka oss. Efter att vi varit där förra gången och lyssnat på Francis och hans kollega om ett projekt de hade startat kring en skola så bestämde vi oss för att vi ville hjälpa till. Det var fantastiskt att få höra och ta del av deras engagemang kring barnens bästa och se en del av deras kamp att få fram mat och skolmaterial. Hursom, vi bestämde då att vi ville få en chans att göra något betydande för dessa barn så vi slog våra kloka huvuden ihop och kom fram till detta.
Alla skulle lägga 1000ksh var vilket är typ 100kr, sen gick vi till Nakkumatt och skulle inhandla lite skolmateria. Detta var vad vi fick för pengarna.
1. Block i massor, 40st linjerade, 20st rutiga, 20st blanka.
2. Två stycken stora lådor med tavelkritor, en med bara vita och en med färgade.
3. Sex stycken tennisbollar.
4. Fyra stycken hopprep
5. Två stycken forbollar
6. Tio stycken sudd
7. Fyra stycken lådor med crayolkritor
8. Fyra paket med färgpennor
9. Tre pennvässare
10. Fem stycken linjaler
11. Fyrtioen blyertspennor
12. En stor världskarteplansch
13. En stor plansch med additiontabellen och alfabetet på
Det var det vi små umebor kunde skrapa ihop i Kenya för ungefär 500kronor. Det var vi själva himla nöjda med faktikst! Så om ungeär en timme blir vi hämtade här av vår vän Francis som själv bor i Kibera och han ska då ta oss till den skola som han driver projektet på och så ska vi få dela ut våra grejer. Det kommer bli king.
Vi återkommer senare om hur det gick. Lycka till till oss!! Hoppas att jag får se att några av barnen har på sig min gamla kläder det hade varit kul. Jag lämnade ju typ 100tröjor till Francis förra gången vi var i Kibera och då skulle han ge dem til barnen där sa han. Det blir spännande.
Mallan
Bättre sent än aldrig - sammanfattning om Arcadia kintergarden and babycare
Så, bättre sent än aldrig kommer nu Nichlas och Malins sammanfattning om Arcadia, förskolan där vi spenderat de två första veckorna av våran praktik i Afrika.
Arcadia är en skola som har tre olika klasser, mycket likt klassupssättningen i våra svenska förskolor. Det var tre lärare, en rektor som gick runt och mekade på där hon behövdes, två "mattanter" samt två vaktmästare. På skolan var det ungefär 30-40 barn uppdelade i de tre olika klasserna och alla klasser hade tillgång till ett "eget" klassrum. Än så länge såg det väldigt likt ut som där hemma, men sen spårade de!
Allt skolmaterial skapades av lärarna (även vi hade ett finger med i spelet på en hel massa projekt). Skolböcker, uppgifter, läxor, dekorationer, födelsedagskort, väggplanscher - allt gjordes av lärarna, by hand. Det var rätt häftigt tyckte vi, då vi är van vid att man sätter sig ner och beställer allt sådant. Dom förklarade också att dom skapade allt dels pga. att deras ekonomi inte skulle hålla om dom beställde allt färdiggjord, och dels tyckte dom det var bättre om lärarna ansträngde sig lite och gav varje barn en individuell arbetsplan (i arbetsböcker, läxor, uppgifter etc.) Det tyckte vi var rätt klokt, att lärarna ansträngde sig så mycket i barnens skolgång. Vi frågade dock hur dom fick tiden att räcka till, då dom ska klippa och klistra och måla osv. Då fick vi till svar; "If you don't have time, you make time". Också helt amazing.
Pedagogiken, å andra sidan, var kanske inte de vi är vana med. Verkligen inte. De första dagarna vi var där var det väl inget vi reflekterade över på en gång, men allt eftersom tiden gick så fick vi bevittna ett minst sagt annorlunda förhållningssätt till barnen samt en otroligt annorlunda pedagogik.
Förhållningssättet till barnen var helskruvat, som Nicke skulle ha sagt. Barnen skulle klara sig nästan helt själva på lektionerna och under hela dagen, för den delen. De fick inte prata med oss (varken oss praktikanter eller varandra) och inte heller lärarna, om det inte var något som var väldigt viktigt - dom skulle bara göra sitt jobb, helt enkelt. Detta gällde också de minsta barnen, som var kring två år. De är vi verkligen inte van vid hemma i Sverige, där försöker vi få så mycket kontakt och samspel med barnen som det bara går. Men här kan man säga att det var nästan tvärtom. Inte okey!
Det var häpnandsväckande(?) hur de små barnen kunde följa med på lektionen samt arbeta med deras uppgifter på ett liknande sätt som i Sverige, när man går i 1:an, 2:an. Om barnen började gråta så fick dom höra att dom var en baby om dom grät, och att även om dom grät skulle dom fortfarande göra klart uppgiften de hade fått. Inte okey!
På skolan fanns det fyra autistiska barn, några med större svårigheter än andra, men dessa barn vart inte särbehandlade eller fick speciell undervisning, utan de bemöttes och behandlades på samma sätt som de andra barnen, om inte strängare. Det var något som vi uppfattade som helt sinnessjuikt - hemma i Sverige är vi mån om att varje barns individuella behov tillfredsställs, vilket betyder att om barnen hade gått på en skola i Sverige hade de fått specialundervisning, anpassade uppgifter samt en annorlunda behandling (pga. deras autism). Men detta var ingenting man jobbade med här utan de menade på att ingen skulle särbehandlas, att alla skulle ha samma förutsättningar.
De syntes att många gånger förstod de autistiska barnen inte förstod vad deras uppgift var med de la inte lärarna stor vikt vid, att t.ex. förklara mer ingående, utan fortsatte undervisningen som det var tänkt. Under de två veckorna vi var där så såg vi inte ett barn som t.ex. satt i någon lärares knä eller fick tröst. Mycket konstigt.
Pedagogiken skiljde sig också markant från Sverige. Alla barn hade sina egna arbetsböcker, som hade gjorts av deras lärare. Oberoende av ålder så fick åldern så fick barnen röda bockar eller stjärnor beroende på om de gjort rätt, respektive fel. Och om man var extra duktig kunde man få en stjärna ritad på sin hand för att visa för alla att man hade gjort bra ifrån sig. Ifall de inte klarade uppgiften som läraren hade gett dom så vart det antingen att ställa sig i "The Naughty Corner" eller bli utskällda framför hela klassen. Det var något som vi reagerade på starkt. Back home, om barnen inte lyckas, berättar man det för dom, och berättar hur dom istället ska lösa uppgiften, utan att lägga allt för stor vikt vid själva misslyckandet. Här var det andra bullar. Många av barnen började gråta när läraren stormade ut på dom och bad om ursäkt för sitt misslyckande, men de som barnen fick som svar var att dom inte skulle vara någon baby och gråta, utan göra de som läraren ville, annars ville dom antingen inte ha kvar dom i klassen, eller ibland så var hotet att läraren skulle kasta ut böckerna genom fönstret eller tom. att bli hemskickade.
På väggarna satt de också teckningar som barnen hade gjort, och på dom var det ritat med en röd penna, antingen en stjärna om barnen hade gjort "rätt" eller en bock om barnen hade målat utanför linjerna. Barnens namn fanns också på teckningarna , så alla kunde se vilka som gjort rätt och fel.
Något som jag (Nichlas) också reagerade ordentligt på, var att barnen faktiskt ropade på Teacher Nichloas, då dom själva tyckte att dom hade gjort fel. Det kunde vara en bokstav som inte var tillräckligt snygg, enligt deras mått. Eller att dom målat utanför linjerna på en teckning. Det var helt sinnes. Hemma i Sverige vet vi ju hur barnens teckningar ser ut ibland - bara ett enda virrvarr av färger, men det är ändå bra gjort eftersom barnen har försökt. Här var man tvungen att måla rätt. Skrivningen var likadan. Dom hade kanske gjort en för kort "fot" på lilla A - vilket inte var acceptabelt. Då ropade dom på mig, så fick jag komma och sudda. Hade ett barn, i förskolan, där hemma lyckats med samma arbete som dessa barn hade lärarna, föräldrarna och barnet själv vart överlyckliga. Men här syntes det inte. Tråkigt nog.
Aga. Aga är något som i Afrika är tillåtet vilket vi fick uppleva ganska snart. Ännu en sak som är väldigt främmande för oss, då aga har varit förbjudet i Sverige i X antal år. Lärarna delade ut smällar på fingarna, med händer, böcker eller en pinne i oklart material, smällar i huvudet och smällar på benen flitigt. Detta var något som barnen gjorde sig förtjänta av då barnen t.ex. skrivit fel i sin bok eller suttit på fel sätt i samlingen. INTE OKEY. Agan kunde även delas ut framför resten av barnen, för att sätta ett exempel för hur de kunde gå om man var en "bad boy/girl". Om dom under dessa situationer började gråta så fick de veta att dom var en baby och att deras föräldrar inte var stolta över dom. Helhemskt. Det värsta som rör detta ämne uppstod på vår sista dag. Då var det en pojke som satt och sög på sin tumme, och det var något som lärarna inte tyckte om. Då kom en av lärarna med en hammare och sa till barnet att hon skulle slå upp tummen och se vad dom fanns där innuti eftersom han "åt" på den konstant, tyckte läraren. Hon tog då hans lilla hand, la den på en stenplatta och slog. (Observera att hon inte drämmde bort fingret, bara i "pedagogiskt" syfte, tyckte hon). Pojken började då, självklart, gråta men fick varken tröst eller uppmärksamhet, och läraren gick därifrån. Helt sjukt.
Lite allmänna uppfattningar. Stämmningen på Arcadia tyckte vi många gånger var väldigt tryckt och det kändes som att eleverna var på helspänn stora delar av dagen, vilket är något som vi ( och kanske ni, med ovanstående fakta) kan förstå. Det var nästan så att vi också var på vår vakt. Dock ska det sägas att lärarna aldrig uppträdde otrevligt mot oss, hur än dom bettedde sig mot barnen. Rundat mellan bestraffningar och de till synes omättliga kraven hos lärarna, verkade ändå eleverna trivas rätt bra. Dom tjoade och stojjade på rätt bra under rasterna och trivdes i varandras sällskap. Dom tog hand om varandra väldigt bra, och det kan ju vara en följdeffekt av att lärarna inte gjorde det så bra. Vi fick ta del av två stycken födelsedagskalas, vilket var otroligt trevligt. Iallafall för oss lärare, då kalaset var uppstyrt under väldigt strikta former. Barnen skulle sitta ner och äta de dom vart tilldelade och inte föra nått oväsen. Sista fredagen hade dom också en "Sports day" då alla föräldrar var inbjudna att komma och titta på. Dagen gick ut på att barnen "tävlade" mot varandra i olika stafetter med föräldrarna som publik. Detta finns för övrigt väldigt bra dokumenterat (Tack till Malins 400 bilder).
Vi lämnade Arcadia med blanade känslor och många nya intryck och upplevelser. Nu väntar Amikus och det kommer bli en upplevelse. En upplevelse till, som vi mer eller mindre ser fram emot. Vi har hört att Arcadia och Amikus inte jobbar riktigt på samma sätt så det blir spännande efter dom kommande två veckorna att kunna jämföra och se skillnader/likheter mellan de olika skolorna.
Over and Out.
// Teacher Marylin och Teacher Nichloas
Arcadia är en skola som har tre olika klasser, mycket likt klassupssättningen i våra svenska förskolor. Det var tre lärare, en rektor som gick runt och mekade på där hon behövdes, två "mattanter" samt två vaktmästare. På skolan var det ungefär 30-40 barn uppdelade i de tre olika klasserna och alla klasser hade tillgång till ett "eget" klassrum. Än så länge såg det väldigt likt ut som där hemma, men sen spårade de!
Allt skolmaterial skapades av lärarna (även vi hade ett finger med i spelet på en hel massa projekt). Skolböcker, uppgifter, läxor, dekorationer, födelsedagskort, väggplanscher - allt gjordes av lärarna, by hand. Det var rätt häftigt tyckte vi, då vi är van vid att man sätter sig ner och beställer allt sådant. Dom förklarade också att dom skapade allt dels pga. att deras ekonomi inte skulle hålla om dom beställde allt färdiggjord, och dels tyckte dom det var bättre om lärarna ansträngde sig lite och gav varje barn en individuell arbetsplan (i arbetsböcker, läxor, uppgifter etc.) Det tyckte vi var rätt klokt, att lärarna ansträngde sig så mycket i barnens skolgång. Vi frågade dock hur dom fick tiden att räcka till, då dom ska klippa och klistra och måla osv. Då fick vi till svar; "If you don't have time, you make time". Också helt amazing.
Pedagogiken, å andra sidan, var kanske inte de vi är vana med. Verkligen inte. De första dagarna vi var där var det väl inget vi reflekterade över på en gång, men allt eftersom tiden gick så fick vi bevittna ett minst sagt annorlunda förhållningssätt till barnen samt en otroligt annorlunda pedagogik.
Förhållningssättet till barnen var helskruvat, som Nicke skulle ha sagt. Barnen skulle klara sig nästan helt själva på lektionerna och under hela dagen, för den delen. De fick inte prata med oss (varken oss praktikanter eller varandra) och inte heller lärarna, om det inte var något som var väldigt viktigt - dom skulle bara göra sitt jobb, helt enkelt. Detta gällde också de minsta barnen, som var kring två år. De är vi verkligen inte van vid hemma i Sverige, där försöker vi få så mycket kontakt och samspel med barnen som det bara går. Men här kan man säga att det var nästan tvärtom. Inte okey!
Det var häpnandsväckande(?) hur de små barnen kunde följa med på lektionen samt arbeta med deras uppgifter på ett liknande sätt som i Sverige, när man går i 1:an, 2:an. Om barnen började gråta så fick dom höra att dom var en baby om dom grät, och att även om dom grät skulle dom fortfarande göra klart uppgiften de hade fått. Inte okey!
På skolan fanns det fyra autistiska barn, några med större svårigheter än andra, men dessa barn vart inte särbehandlade eller fick speciell undervisning, utan de bemöttes och behandlades på samma sätt som de andra barnen, om inte strängare. Det var något som vi uppfattade som helt sinnessjuikt - hemma i Sverige är vi mån om att varje barns individuella behov tillfredsställs, vilket betyder att om barnen hade gått på en skola i Sverige hade de fått specialundervisning, anpassade uppgifter samt en annorlunda behandling (pga. deras autism). Men detta var ingenting man jobbade med här utan de menade på att ingen skulle särbehandlas, att alla skulle ha samma förutsättningar.
De syntes att många gånger förstod de autistiska barnen inte förstod vad deras uppgift var med de la inte lärarna stor vikt vid, att t.ex. förklara mer ingående, utan fortsatte undervisningen som det var tänkt. Under de två veckorna vi var där så såg vi inte ett barn som t.ex. satt i någon lärares knä eller fick tröst. Mycket konstigt.
Pedagogiken skiljde sig också markant från Sverige. Alla barn hade sina egna arbetsböcker, som hade gjorts av deras lärare. Oberoende av ålder så fick åldern så fick barnen röda bockar eller stjärnor beroende på om de gjort rätt, respektive fel. Och om man var extra duktig kunde man få en stjärna ritad på sin hand för att visa för alla att man hade gjort bra ifrån sig. Ifall de inte klarade uppgiften som läraren hade gett dom så vart det antingen att ställa sig i "The Naughty Corner" eller bli utskällda framför hela klassen. Det var något som vi reagerade på starkt. Back home, om barnen inte lyckas, berättar man det för dom, och berättar hur dom istället ska lösa uppgiften, utan att lägga allt för stor vikt vid själva misslyckandet. Här var det andra bullar. Många av barnen började gråta när läraren stormade ut på dom och bad om ursäkt för sitt misslyckande, men de som barnen fick som svar var att dom inte skulle vara någon baby och gråta, utan göra de som läraren ville, annars ville dom antingen inte ha kvar dom i klassen, eller ibland så var hotet att läraren skulle kasta ut böckerna genom fönstret eller tom. att bli hemskickade.
På väggarna satt de också teckningar som barnen hade gjort, och på dom var det ritat med en röd penna, antingen en stjärna om barnen hade gjort "rätt" eller en bock om barnen hade målat utanför linjerna. Barnens namn fanns också på teckningarna , så alla kunde se vilka som gjort rätt och fel.
Något som jag (Nichlas) också reagerade ordentligt på, var att barnen faktiskt ropade på Teacher Nichloas, då dom själva tyckte att dom hade gjort fel. Det kunde vara en bokstav som inte var tillräckligt snygg, enligt deras mått. Eller att dom målat utanför linjerna på en teckning. Det var helt sinnes. Hemma i Sverige vet vi ju hur barnens teckningar ser ut ibland - bara ett enda virrvarr av färger, men det är ändå bra gjort eftersom barnen har försökt. Här var man tvungen att måla rätt. Skrivningen var likadan. Dom hade kanske gjort en för kort "fot" på lilla A - vilket inte var acceptabelt. Då ropade dom på mig, så fick jag komma och sudda. Hade ett barn, i förskolan, där hemma lyckats med samma arbete som dessa barn hade lärarna, föräldrarna och barnet själv vart överlyckliga. Men här syntes det inte. Tråkigt nog.
Aga. Aga är något som i Afrika är tillåtet vilket vi fick uppleva ganska snart. Ännu en sak som är väldigt främmande för oss, då aga har varit förbjudet i Sverige i X antal år. Lärarna delade ut smällar på fingarna, med händer, böcker eller en pinne i oklart material, smällar i huvudet och smällar på benen flitigt. Detta var något som barnen gjorde sig förtjänta av då barnen t.ex. skrivit fel i sin bok eller suttit på fel sätt i samlingen. INTE OKEY. Agan kunde även delas ut framför resten av barnen, för att sätta ett exempel för hur de kunde gå om man var en "bad boy/girl". Om dom under dessa situationer började gråta så fick de veta att dom var en baby och att deras föräldrar inte var stolta över dom. Helhemskt. Det värsta som rör detta ämne uppstod på vår sista dag. Då var det en pojke som satt och sög på sin tumme, och det var något som lärarna inte tyckte om. Då kom en av lärarna med en hammare och sa till barnet att hon skulle slå upp tummen och se vad dom fanns där innuti eftersom han "åt" på den konstant, tyckte läraren. Hon tog då hans lilla hand, la den på en stenplatta och slog. (Observera att hon inte drämmde bort fingret, bara i "pedagogiskt" syfte, tyckte hon). Pojken började då, självklart, gråta men fick varken tröst eller uppmärksamhet, och läraren gick därifrån. Helt sjukt.
Lite allmänna uppfattningar. Stämmningen på Arcadia tyckte vi många gånger var väldigt tryckt och det kändes som att eleverna var på helspänn stora delar av dagen, vilket är något som vi ( och kanske ni, med ovanstående fakta) kan förstå. Det var nästan så att vi också var på vår vakt. Dock ska det sägas att lärarna aldrig uppträdde otrevligt mot oss, hur än dom bettedde sig mot barnen. Rundat mellan bestraffningar och de till synes omättliga kraven hos lärarna, verkade ändå eleverna trivas rätt bra. Dom tjoade och stojjade på rätt bra under rasterna och trivdes i varandras sällskap. Dom tog hand om varandra väldigt bra, och det kan ju vara en följdeffekt av att lärarna inte gjorde det så bra. Vi fick ta del av två stycken födelsedagskalas, vilket var otroligt trevligt. Iallafall för oss lärare, då kalaset var uppstyrt under väldigt strikta former. Barnen skulle sitta ner och äta de dom vart tilldelade och inte föra nått oväsen. Sista fredagen hade dom också en "Sports day" då alla föräldrar var inbjudna att komma och titta på. Dagen gick ut på att barnen "tävlade" mot varandra i olika stafetter med föräldrarna som publik. Detta finns för övrigt väldigt bra dokumenterat (Tack till Malins 400 bilder).
Vi lämnade Arcadia med blanade känslor och många nya intryck och upplevelser. Nu väntar Amikus och det kommer bli en upplevelse. En upplevelse till, som vi mer eller mindre ser fram emot. Vi har hört att Arcadia och Amikus inte jobbar riktigt på samma sätt så det blir spännande efter dom kommande två veckorna att kunna jämföra och se skillnader/likheter mellan de olika skolorna.
Over and Out.
// Teacher Marylin och Teacher Nichloas
Till Kieth, min autistiske vän
KUL, ALLT JA SKRIVIT FÖRSVANN! Påminn mig istället så ska ja berätta..
// Nicke
Amicus school
Education is the key to success!
Nu är våran, Emelie, Johanna och Sonnys, tid på Amicus School över. Vi har gjort våra två veckor som vi skulle spendera där. Barnen är lediga idag (torsdag) och fredag, så därför fick även vi en långhelg.
Det har varit en mysig tid, trots att ljudnivån ofta kunde vara ganska hög. Barnen där är helgoa, och bjuder verkligen på sig själva.
Amicus School drivs av en kvinna som heter Joyce. Skolan är tidagare hennes hus, sedan valde hon att bygga om det till en skola och själv bygga upp ett nytt hus till sig själv just bredvid matsalen. Joyes har börjat forska om pedagogik och håller på att skriva en bok om det, hon vill lyfta fram att man ska lära sig genom leken, något som vi i Sverige känner till. Dock vill lärarna vara lärare så därför har hon svårt att få igenom sin vilja.
Det är en kristen skola, där man sätter igång med undervisning medan barnen är små. I Afrika resonerar man så, att utan utbildning tar man sig ingenstans. Och därför drar man igång med utbildningen innan barnen ens fyllt 2 år.
På Amicus går ett 50-tal barn i åldern 2-6 år. De är uppdelade i 4 klasser och i varje klass finns oftast 2 lärare. I den yngsta klassen går det bara 3 barn som är under 3 år gamla.
I nästa klass där Emelie jobbat under dessa veckor är barnen 3-4 år gamla och de är ungefär 22 barn i klassen. Läraren i denna klass heter Terrie och är en mycket trevlig kvinna. Dock kan hon vara rätt känslokall mot barnen och kör sitt eget race. Hon hade även en lärarkandiat med sig i klassen som hetter Brittany, hon var otroligt engagerad i barnen och visade en enorm kärlek mot dem. Barnen i denna klass är extremt duktiga på att leva om, men samtidigt märker man att dom har roligt under tiden! Barnen fick sjunga otroligt mycket, och många av de långa lektionerna gick ut på att sitta och sjunga en massa sånger med barnen. Både kristna sånger och inte.
Några av barnen i Emelies klass.
I Johannas klass fanns det 17 barn som var 4-5 år gamla. Deras lärare var teacher Elisabeth. Hon visade ödmjukhet för barnen och var snäll med dom men kunde mellan åt vara sträng. Det fanns även två andra vuxna, en som jobbade som assistent till en rörelsehindrad pojke och en lärarkandidat. Ifall barnen misskötte sig blev det hotade att gå till Emelies eller sonnys klass! Barnen i Johannas grupp var väldigt framåt och ville gärna hålla hand och sitta i knät osv. Men det var inte alltid tillåtet att ha dom iknät eftersom de inte var bebisar! De hade lektioner i matte och stavning och ibland fick de rita! Vissa av barnen var väldigt duktigt i ämnena medan andra inte hade någon alls förståelse för vad de gjorde. Johana fick rätta deras matte men jag fick inte hjälpa dom att förstå.
I Sonnys klass var det 9 barn i åldrarna 5-6 år. Läraren i den klassen hette teacher Mary och hennes assistent hette Olga! Även här saknade många barn förståelse. De hade lektioner som matematik, Engelska, Swahili samt mycket sång. Barnen framför allt pojkarna var väldigt busiga och framåt! Barnen var alltid glada!
Alla klasser saknar stuktur och djupinlärning. Vid vissa tillfällen kunde barnen få sitta och vänta i 20 minuter innan de fick sin skolbok medan de andra barnen hade fått börja! De kunda ha väldigt långa lektioner så när det blev rast var det full fart i alla små ben. I och med att de suttit stilla i cirka en och en halv timme var det inte konstigt att lekarna på rasterna gick vilt till.
Alla klasser hade en del gemensamma aktiviteter tillsammans. En gång i veckan hade de musik, då kom en musiklärare som spela piano och sjöng med alla barnen det var väldigt trevligt och roligt. Storsjung innebar att alla klasser samlades i ett klassrum och sjöng sånger och hade trevligt tillsammans. barnen bad även tillsammans och man sjöng sånger till gud. Vid slutet av denna aktivitet skulle varje lärare utse vilken pojke respektive flicka ur varje klass som var duktigast under veckan. De utvalda barnen fick stå upp och ta emot applåder från resterande. Även badning var en gemensam aktivitet. Varje fredag kom alla barn hit till Svenska skolan för att bada i en timme, de plaskade runt och hade roligt, dock blev det lite trångt med 30-40 barn i en liten barnpool, men det gick bra ändå =D
Badning med barnen
Lärarna på skolan var väldigt trevliga mot oss och uppskattade att vi var där. Dock var det lite dålig kommunikation mellan rektor och lärare så det hann bli en del missförstånf under tiden vi var där!
Vi är väldigt glada över att vi fått vara på Amicus school och fått ta del av deras arbetsätt! Vi har trivts väldigt bra framför allt med barnen. Det har varit otroligt nyttigt att vara på denna afrikanska skola. Man tror inte att undervisning ska skilja sig så mycket, men det gör den verkligen. Det är bra för oss som går Barn- och Fritid att se hur man jobbar i olika länder. Något som vi alltid kommer att bära med oss.
Tack för oss!
Nu är våran, Emelie, Johanna och Sonnys, tid på Amicus School över. Vi har gjort våra två veckor som vi skulle spendera där. Barnen är lediga idag (torsdag) och fredag, så därför fick även vi en långhelg.
Det har varit en mysig tid, trots att ljudnivån ofta kunde vara ganska hög. Barnen där är helgoa, och bjuder verkligen på sig själva.
Amicus School drivs av en kvinna som heter Joyce. Skolan är tidagare hennes hus, sedan valde hon att bygga om det till en skola och själv bygga upp ett nytt hus till sig själv just bredvid matsalen. Joyes har börjat forska om pedagogik och håller på att skriva en bok om det, hon vill lyfta fram att man ska lära sig genom leken, något som vi i Sverige känner till. Dock vill lärarna vara lärare så därför har hon svårt att få igenom sin vilja.
Det är en kristen skola, där man sätter igång med undervisning medan barnen är små. I Afrika resonerar man så, att utan utbildning tar man sig ingenstans. Och därför drar man igång med utbildningen innan barnen ens fyllt 2 år.
På Amicus går ett 50-tal barn i åldern 2-6 år. De är uppdelade i 4 klasser och i varje klass finns oftast 2 lärare. I den yngsta klassen går det bara 3 barn som är under 3 år gamla.
I nästa klass där Emelie jobbat under dessa veckor är barnen 3-4 år gamla och de är ungefär 22 barn i klassen. Läraren i denna klass heter Terrie och är en mycket trevlig kvinna. Dock kan hon vara rätt känslokall mot barnen och kör sitt eget race. Hon hade även en lärarkandiat med sig i klassen som hetter Brittany, hon var otroligt engagerad i barnen och visade en enorm kärlek mot dem. Barnen i denna klass är extremt duktiga på att leva om, men samtidigt märker man att dom har roligt under tiden! Barnen fick sjunga otroligt mycket, och många av de långa lektionerna gick ut på att sitta och sjunga en massa sånger med barnen. Både kristna sånger och inte.
Några av barnen i Emelies klass.
I Johannas klass fanns det 17 barn som var 4-5 år gamla. Deras lärare var teacher Elisabeth. Hon visade ödmjukhet för barnen och var snäll med dom men kunde mellan åt vara sträng. Det fanns även två andra vuxna, en som jobbade som assistent till en rörelsehindrad pojke och en lärarkandidat. Ifall barnen misskötte sig blev det hotade att gå till Emelies eller sonnys klass! Barnen i Johannas grupp var väldigt framåt och ville gärna hålla hand och sitta i knät osv. Men det var inte alltid tillåtet att ha dom iknät eftersom de inte var bebisar! De hade lektioner i matte och stavning och ibland fick de rita! Vissa av barnen var väldigt duktigt i ämnena medan andra inte hade någon alls förståelse för vad de gjorde. Johana fick rätta deras matte men jag fick inte hjälpa dom att förstå.
I Sonnys klass var det 9 barn i åldrarna 5-6 år. Läraren i den klassen hette teacher Mary och hennes assistent hette Olga! Även här saknade många barn förståelse. De hade lektioner som matematik, Engelska, Swahili samt mycket sång. Barnen framför allt pojkarna var väldigt busiga och framåt! Barnen var alltid glada!
Alla klasser saknar stuktur och djupinlärning. Vid vissa tillfällen kunde barnen få sitta och vänta i 20 minuter innan de fick sin skolbok medan de andra barnen hade fått börja! De kunda ha väldigt långa lektioner så när det blev rast var det full fart i alla små ben. I och med att de suttit stilla i cirka en och en halv timme var det inte konstigt att lekarna på rasterna gick vilt till.
Alla klasser hade en del gemensamma aktiviteter tillsammans. En gång i veckan hade de musik, då kom en musiklärare som spela piano och sjöng med alla barnen det var väldigt trevligt och roligt. Storsjung innebar att alla klasser samlades i ett klassrum och sjöng sånger och hade trevligt tillsammans. barnen bad även tillsammans och man sjöng sånger till gud. Vid slutet av denna aktivitet skulle varje lärare utse vilken pojke respektive flicka ur varje klass som var duktigast under veckan. De utvalda barnen fick stå upp och ta emot applåder från resterande. Även badning var en gemensam aktivitet. Varje fredag kom alla barn hit till Svenska skolan för att bada i en timme, de plaskade runt och hade roligt, dock blev det lite trångt med 30-40 barn i en liten barnpool, men det gick bra ändå =D
Badning med barnen
Lärarna på skolan var väldigt trevliga mot oss och uppskattade att vi var där. Dock var det lite dålig kommunikation mellan rektor och lärare så det hann bli en del missförstånf under tiden vi var där!
Vi är väldigt glada över att vi fått vara på Amicus school och fått ta del av deras arbetsätt! Vi har trivts väldigt bra framför allt med barnen. Det har varit otroligt nyttigt att vara på denna afrikanska skola. Man tror inte att undervisning ska skilja sig så mycket, men det gör den verkligen. Det är bra för oss som går Barn- och Fritid att se hur man jobbar i olika länder. Något som vi alltid kommer att bära med oss.
Tack för oss!
Day eleven
Halleu, mallan vid tangeneterna! Idag har det nog varit den jobbigaste dagen på min och nichlas skola. Jag började gråta idag för att lärarna behandlar barnen illa. Men det är sånt vi får vänja oss med kan man tycka. Det är lite svårt, men det går bra.
Nu väntar långhelg, för gänget på Amicus och resten av oss ska på särskola imorn och kolla hur det går till där. Det kommer bli spännande. Vi kommer snart komma med lite mer fakta om skolorna och om allt som rör det runt omkring. Det är så himla stor skillnad från hur det är hemma!
Idag alldeles nyss för att vara mer exakt så for anncharlotte hem! Så nu är vi all alone in africat, men det fixar vi!
Hon har för övrigt varit fantastisk hela tiden.
Snart blir det movienight och det kommer bli king! Pirates för hela slanten. Nu är det 16dagar tills vi kommer hem igen. Kära tid, allt går så himla fort! See you
Mallan
Helgens Safariäventyr
Jambo jambo!
Efter helgens Safariäventyr är vi nu hemma och lite trötta med tanke på tiderna vi vart uppe och sakerna vi vart med om. Hela resan började med en ordentlig överraskning:
"Jag är väldigt avundssjuk på er, kanske inte det här med att skita i djungeln men". Skita i junglen my ass!
När vi rullade in genom grindarna, sagt hej till vakten, parkerat och fått oss en varm ansikts-handduk(?) var överraskningen i full fart! Vi (och några föräldrar) hade förväntat oss några tält, en lägereld och en buske som toalett, men boy, were we wrong!
Vi klev in på det fem-stjärniga hotellet Savora Mara, som för övrigt låg mitt i ingenstans kändes det som, och vart visade till våra rum. Rummen våra var iofs tält, men med parkettgolv, dubbelsäng och eget badrum(!) Ett sånt tält kanske man skulle ha haft.. Sedan var det lunch som stod på programmet. Och om tälten såg ut som dom gjorde, kan ni ju försöka föreställa vidden av buffén som låg uppdukad då vi kom in i den storslagna matsalen. Där fanns frukter av alla dess slag, säkert ett tjugotal rätter samt en kock, som wockade pasta och grönsaker efter behag. Det. Var. Amazing, kort sagt. Vi, och med vi menar jag migsjälv (Nichlas) och Sonny, åt tills vi nästan sprack. Tjejerna åt också, men inte så dom nästan sprack! Helt underbart gott var det, det var så gott att vi inte kan beskriva det med fler ord. Så de så!
Efter en kort vila på lunchen var det dags för den första "Game driven", som det heter på Engelska. Joshua, våran otreooligt duktiga guide och chaufför, tog oss med på en resa vi sent kommer att glömma! Ståendes och spanades igenom det uppfällda taket på bilen, brummade vi ut i Maasai Mara's gröna slätter. Och oj, vilken syn det var!
Elefanter, Giraffer, Zebror, Hyenor, Lejon, Flodhästar, Leoparder, Schakaler, Fåglar av alla dess slag, Vattenbufflar, Gnuer, Antiloper, Gazeller, Noshörningar, Vårtsvin och en otroligt söt liten vildkissemisse(?) var nog nästan allt vi hann med, på våra 3 Safari rundor, och alla påpekade att vi hade otroligt tur. De tyckte vi också - vi hörde om folk som hade varit på sånna hära Safarirundor utan att se några som helst djur alls. Och vi såg i princip alla som fanns, kändes det som. Grattis till oss!
Något annat nämnvärt är att vi hade möjligheten att besöka en Maasai by och se hur dom lever och fungerar i samverkan med naturen. Vi dansade med dom, sjöng, hoppade, blev erbjudna giftemål och handlade på deras marknad. Det var en upplevelse - inte alla kan säga att dom har dansat omkring med Afrikas urinvånare! Men de har vi! Hah!
Afrikagänget, Joshua och en hel drös glada Maasaier. Malin = fotograf.
Nu ska vi se om vi kan få Eurotrip att fungera, vilket inte borde vara omöjligt!
Pusshej!
// The Africa Crew
Another day in paradise
Godkväll!
Idag har varit en sjukt rolig dag, vad än folk säger!
Jag (Nichlas då) och Malin var som "vanligt" på Arcadia, och där fyllde Kwame 4 år - så det var kalas där med tårta och ostkrokar the size of bananer, typ. Så idag var första dagen barnen verkligen lekte och "släppte in" oss, det var sjuukt roligt! Både jag och Malin tänkte på det, att trotts allt; skolformer, kläder, land, föräldrar, språk, så funkar barnen likadant! Dom leker, skrattar och är barn på samma sätt som dom i Sverige är. Det var sjukt king att se. Verkligen!
Dom hade också en sorts "gudstjänst" där idag (Fredag) som var.. ordentlig. Barnen vart då lärda att såhär är det. Något som var tokigt var också, och jag citerar: "You do not live the way you want, you live the way God wants". Dom vart lärda att såhär är det som sagt, ingen plats för egna tankar eller funderingar, eller att säga ja eller nej. Sådär är det. Enligt mig, som mer eller mindre aktiv Kristen, är det lite mycket. Kristen, eller över huvudtaget Religiös, blir man för att man vill, man tror - inte för att man blir lärd. Det kändes lite fel, men. Det är inte jag som bestämmer. Och tur äre ju. Annars hade de vart andra bullar.
Vi pratade också om det, om att dom var "omoderna" och använde andra pedagogiker än vad vi är van vid, så.. Är det ändå inte fel. Dom lär ut och fostrar på det sättet dom gör, och det funkar. Det har funkat och verkar funka. Visst, det känns rätt omodernt med "skamvrån" och så, men. Let's face it, we're not in Sweden any more. Här gör dom på sitt sätt, och det ska räcka förr oss. Så de så.
Sen var det bad som stod på schemat, så då åte vi skolbuss till Svenska skolan (whoopie!) där dom badar, och så var Teacher Nichloas med och babade, trott eller ej! Men kallt var det, nanting, och det .. märkte barnen. Dom stänkte ner mig , ordentligt! Fifan vad kallt det var! Men sen vare som bara att köra. De gick bara fint. Så himla kul att se alla barn vara så glada bara. De är värt miljoner =)
Så hann vi ta en sväng förbi köpcentrat och fika lite och så. Och billigt var det! Hell, en stor kaffe och en morotskaka, lika stor som en smårgåstårtsbit (visst, dom kan vara små, men ja har för mig att det är mycket) kostade typ 27kr. Helt tokigt! Mallan hittade nå Solbrillor också. Hah, oj - just det.. Så hittade alla tjejer, inklusive våran tokiga rektor cowboy hattar, typ. Och OJ vad snygga dom var i dom. Heltokigt. Safarihattar , som dom kallade det. De blir häftigt. Bidrar också till Turist-looken , det här med hattar. Jao!
På tal om Safari, så bär det ju av till Masaimara (?) imorgon, 07:30 blir vi hämtade, och kommer inte hem förns på Måndag eftermiddag. Så vi får höra av oss efter det , med alla fina djurbilder och så!
Och nu på kvällen då, så har vi tagit taxi till en Etiopisk resturang, vid namn Habesha. Vi hade fått lite tidigare info om resturangen, men kunde aldrig föreställa oss vad som väntade oss... Vi beställde in nå rätter som lät bra, de var kryddor och kyckling och biff.. Men..
Vi fick allt serverat i skålar, på en stor bricka, på ett stort, platt, bröd som allvarligt smakade disktrasa, och konsistensen påminde om de! Med en liten smak av citron.. Men iaf, så åt man allt, med händerna. Det var lite nytt för oss! Man bröt .. Eller, slet, vad man nu vill, av en bit av brödet och , med hjälp av det, fiskade man upp innehållet i skålarna. Och. Det. Var. Starkt. Och Starkt är bara förnamnet! Så sjukt.. Tjejerna tyckte det var för starkt. Och oj, nu gick en vakt förbi utan för och hejjade. Kul! Iaf. Jag och Sonny njöt verkligen av maten - det var gott, jag lovar. Vi var taggade! Men oj så kul vi hade.. Som så mycket annat var det en upplevelse, och det är svårt att förklara i ord.. Men jag ska försöka - då jag kommer hem. Det äääär så mycket lättare på riktigt =) Det ordnar sig nog ska ni se. Nu ska jag börja röra mig mot sängen, alla andra har redan lagt sig - dom lämnade mig på blogg-skrivandet =( Men, som jag inte har något emot! Är ganska skönt att sitta här och filosofera i all ensamhet. Funkar finemang.
Och som sagt, imorgon väntar another day in paradise. Det blir trevligt. Dödstrevligt!
Godnatt allihopa, och ha det bra nu, så får vi höras efter helgen!
// Nicke
Kibera slum
Hallå
Idag har varit i Kibera som är Afrikas största slummområde. Där bor det 1,3 miljoner människor i ett område som är ungefär lika stort som Holmsund. Dessa människor lever i extrem fattigdom och idag fick vi följa Francis som själv bor där och han guidade oss runt i området. Vi kunde knappt tro våra ögon när vi kom till området. Vi möttes av en stark lukt som inte går att förklara och vägarna var praktiskt taget uppbyggda av sopor. Vi fick följa Francis till två olika skolor och han visade oss hans eget hem samt hur andra familjer levde.
Kibera
På skolan där Francis drev ett projekt fick vi träffa både elever, lärare och rektor, där berättade de om deras livssituation och om hur dom kämpade för att få mat till barnen. Rektorn förklarade för oss att ifall man ville klara sig i Kibera fick man inte vara egoistisk, utan alla måste hjälpa alla. De poängterade att utan utbildning var det omöjligt att ta sig därifrån och skaffa sig ett värdigt liv. När vi satt här med rektorn kände alla en tår i ögat men tog oss samman och fortsatte vår vandring.
Allt eftersom vi tog oss igenom slummen så mötte vi barn i alla åldrar. Trots deras förutsättningar var alla otroligt possitiva och ödmjuka mot oss. Det var även barn som följde efter oss och ville prata med oss.
Vi besökte också women power group som består av en grupp kvinnor som alla är HIV-positiva som tillsammans gör smycken och kläder för att skaffa mat till deras barn. Där köpte vi lite smågrejer och delade ut kläder.
Vi tillsammans med kvinnorna på centret
Vi kom överens med Francis att vi ska besöka Kibera en till gång om någon vecka för att kunna ge barnen skrivmaterial.
Trots att vi själva har bevittnat de extrema levnadsförhållandena kan vi inte förstå hur de klarar av att leva i sådan misär. Det går inte förstå att det vi såg idag är deras vardag och då kan man tänka att nu när vi var där hade de bra förutsättningar med tanke på att det inte är regnperiod. Det låg hundar efter vägarna och höns gick omkring överallt. Det hängde kött och fisk i solen för att torka för att sedan kunna ätas, Maten var omgiven av flugsvärmar.
När vi kom tillbaka till internatet insåg vi vilka enorma kontraster detta land har. Vi bor bara två kilometer från Kibera och vi ligger vid en pool och äter färsk frukt och njuter av tillvaron. Det är helt sjukt hur människor kan leva, vi ska vara tacksamma för hur vi lever.
Vi tycker om att plaska i poolen =)
Idag har varit i Kibera som är Afrikas största slummområde. Där bor det 1,3 miljoner människor i ett område som är ungefär lika stort som Holmsund. Dessa människor lever i extrem fattigdom och idag fick vi följa Francis som själv bor där och han guidade oss runt i området. Vi kunde knappt tro våra ögon när vi kom till området. Vi möttes av en stark lukt som inte går att förklara och vägarna var praktiskt taget uppbyggda av sopor. Vi fick följa Francis till två olika skolor och han visade oss hans eget hem samt hur andra familjer levde.
Kibera
På skolan där Francis drev ett projekt fick vi träffa både elever, lärare och rektor, där berättade de om deras livssituation och om hur dom kämpade för att få mat till barnen. Rektorn förklarade för oss att ifall man ville klara sig i Kibera fick man inte vara egoistisk, utan alla måste hjälpa alla. De poängterade att utan utbildning var det omöjligt att ta sig därifrån och skaffa sig ett värdigt liv. När vi satt här med rektorn kände alla en tår i ögat men tog oss samman och fortsatte vår vandring.
Allt eftersom vi tog oss igenom slummen så mötte vi barn i alla åldrar. Trots deras förutsättningar var alla otroligt possitiva och ödmjuka mot oss. Det var även barn som följde efter oss och ville prata med oss.
Vi besökte också women power group som består av en grupp kvinnor som alla är HIV-positiva som tillsammans gör smycken och kläder för att skaffa mat till deras barn. Där köpte vi lite smågrejer och delade ut kläder.
Vi tillsammans med kvinnorna på centret
Vi kom överens med Francis att vi ska besöka Kibera en till gång om någon vecka för att kunna ge barnen skrivmaterial.
Trots att vi själva har bevittnat de extrema levnadsförhållandena kan vi inte förstå hur de klarar av att leva i sådan misär. Det går inte förstå att det vi såg idag är deras vardag och då kan man tänka att nu när vi var där hade de bra förutsättningar med tanke på att det inte är regnperiod. Det låg hundar efter vägarna och höns gick omkring överallt. Det hängde kött och fisk i solen för att torka för att sedan kunna ätas, Maten var omgiven av flugsvärmar.
När vi kom tillbaka till internatet insåg vi vilka enorma kontraster detta land har. Vi bor bara två kilometer från Kibera och vi ligger vid en pool och äter färsk frukt och njuter av tillvaron. Det är helt sjukt hur människor kan leva, vi ska vara tacksamma för hur vi lever.
Vi tycker om att plaska i poolen =)
